Den 16:e Januari för två år sedan hände det något. Något hemskt som ingen någonsin ska behöva vara med om, något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Runt klockan 17 på dagen den 16 januari 2011 var jag övertygad om att jag skulle dö, jag bad till gud om att få leva med munnen, näsan och halsen fylld av iskallt vatten, och i den stunden dog också en del av mig. En del av mig som jag aldrig mer kommer att få tillbaka.

 

Några veckor senare tog jag dessa själv porträtt. Stod i dagar vid fönstret och vågade inte gå ut, ville inte gå ut. Allt var skamligt, allt var kallt, skarpt och hårt. Jag gömde mig bakom gardinerna, i mörkret. 

 

Idag är det annorlunda. Då trodde jag att jag hade förlorat allt. Och på sätt och vis gjorde jag det också, ett år följde av ångest, rotlöshet, förvirring och kamp. Jag men också av kärlek, nya tag och utan att jag viste det också en graviditet. 

 

Idag har jag allt, kanske tack vare det som hände. Och jag kan inte varit lyckligare! Men varje gång den 16:e Januari visas på första sidan i allmenackan kommer jag vara extra tacksam för livet, men jag kommer också alltid minnas det som föralltid dog. 

Idag känns det som Tino varit missnöjd och gapt i 5 månader. Som om han inte ville födas och vara med oss. Det tjuter i öronen av allt skrik och nacken är stel av allt vaggande. Skamliga tankar kommer.. om att ångra alltihop och bara var Debbie och inte mamma. Men trotts allt är han meningen med mitt liv. Även om han skriker så att det tjuter i öronen i flera timmar efter. 

Vi är så trötta så att vi inte ens orkar titta på varandra. Vi blir arga och tålamodet tar slut fort för att det aldrig hinner laddas på. Sedan i måndags har Tino varit bökig, ätit dåligt och sovit än mindre. Igår fick han feber som hållit i sig tilll idag och ikväll har han skrikit oss döva, sig själv hes. En blandning av tandsprickning och magont gissar jag på.. för gissa är just vad man får göra med en bebis. 

Behöver egentid, vuxen tid, träning, andrum, sömn. Önskar att jag var en av dem som hade föräldrar, släktingar, syskon som kunde komma och avlasta. Ta en natt så jag fick sova. Ta en eftermiddag så jag fick träna- Ta en förmiddag så jag fick städa. Ta en kväll så vi fick gå på bio. För nu är jag trött ända in i själen. 

Ber sinnesro bönen tyst i huvudet när han skriker. Det hjälper både mot min känsla av hjälplöshet, att inte kunna hjälpa mitt hjärta som har ont. Och mot frustrationen över att det faktiskt är väldigt påfrestande med ett gallskrikande barn som spänner sig och vrider sig i famnen. 

Jag vet att det går över, att det blir bättre och att dem bra stunderna får en att glömma allt jobbigt. Att hans leende och skratt får hela jorden att sluta snurra. I morgon är en ny dag och jag hoppas han mår bättre tilldess. 

God Natt!

 

Hösten har varit omtumlande och helt fantastisk. Jag har lärt mig så otoligt mycket om livet, om det som varit och om det som är nu. Jag har fått följa min son från hans första andetag till att han nu sitter själv på golvet. Och det är så uppslukande och fantastiskt att inte mycket annat har rymts i mitt huvud. Jag har blivit mamma och jag har förlovat mig. Jag har förlorat och funnit vänner, blivit del av en annan verklighet, blivit vuxen. Det finns inga bilder i mitt galleri som kan beskriva den resan. 

 

Tino har firat sin första jul och sitt första nyår och det var väldigt mysigt. Nu har ett nytt år börjat. Ett år som kommer vara fullt av liv och framgång för oss. Säkert också många feltramp och snedsteg med men det kan inte annat än bli bra. 

 

God fortsättning önskar en trött men lycklig mamma!

 

Magen fortsatte att växa under sommaren och i och med sommarlovet blev längtan nästan outhärdlig. Jag minns som igår hur tungt allt var. Och jag tackade gud varje dag för att sommaren var sval och regnig. 

 

 

Tiden springer som vanligt iväg och kameran ligger och dammar på hyllan. Tino skrattar, M strosar rastlöst omkring hemma och jag är bara jag, lite förvirrad över att ha M hemma med mig och liten. Igår var jag på mitt första gymbesök sedan min lilla grabb föddes och det kändes riktigt bra. Kroppen är svag men ska nog orka mer med tiden. Tino var hemma med Pappa under tiden och det gick riktigt bra, han verkade inte ens ha märkt att jag var borta en timma. 

 

Idag har vi farit runt i Ingelsta köpcentrum. Handlat dem sista klapparna och blivit tömda på energi av alla hektiska människor. Men jag måste säga att det är väldigt mysigt att vara mamma i dem stunderna, att strosa omkring med en bebis på magen och att möta andra mödrar vid skötbord och i amningsrum. Människor ler mot oss där vi går, är trevliga, gamla som unga. Och man får byta några vänliga och förstående ord med andra mammor i alla åldrar. Jag älskar att se M gå och bära omkring på vår son. Stolt och trygg med en dreglande glad bebis som allas blickar dras emot. Livet har fått en annan vinkel och allting handlar inte längre om mig. Och det känns bra, för det handlar om oss! 

 

I brevlådan trillar det ned julkort till familjen och små julklappar till Tino. Det är en helt fantastisk känsla, det går inte att beskriva med ord. Jag ler var gång jag ser ner på mina händer och får syn på min glänsande ring. Och även om mitt och vårt liv så klart är tufft i bland så är det långt ifrån så tufft och jobbigt som det en gång var. 

 

Nu ikväll står TV:n och bullrar ut en gammal action film, Tino sover i sin säng och M är och skjutsar hem Tinos gudfar. Och jag tar mig lite egentid framför datorn. Andas ut och skriver från hjärtat. Längtar efter att krypa ned i sängen med mina pojkar. 

 

God natt!

 

 

I fredags var Ulrika med fotograf här hemma och hälsade på för att göra ett reportage om mig och Tino i Föräldrar&Barn. För er som följde min förra blogg vet att jag var med i deras gravid tidning när jag väntade Tino och nu blir det en liten uppföljning på det (tror jag). Om första tiden hemma, tankar och känslor kring att ha blivit mamma. Tino var inte riktigt på humör för att titta in i kameran, men hur som helst så var det väldigt mysigt att få träffa ulrika! Jag är så glad för att hon bryr sig så mycket om oss! 

 

Igår hade vi en liten tillställning för nära och kära för att vi har förlovat oss. Tårta, mys och lite tidiga julklappar. Våra vänner hade samlat ihop till ett presentkort på Servera på 1000 kronor. Vilka underbara människor! Alla så givmilda och glada. Tack! Jag är så glad och tacksam för att jag genom Martin fått bli en del av det underbara umgänget. 

 

Så idag Söndag är jag fylld med positiv energi och ork. Tacksamhet och glädje. Tänk att jag har allt jag någonsin drömt om. Människor som bryr sig om oss, en man som älskar mig, en underbar son och underbara vänner som ställer upp. Jag känner mig väldigt trygg och tacksam, något jag genom mitt liv bara känt några få stunder. Tino har dem bästa förutsättningarna att få ett lyckligt liv med människor som finns där för honom. Han har farbröder och fastrar, morbröder och mostrar i hela norrköping och Sverige som kommer ställa upp för honom. Han har en fantastiskt klok och kärleksfull pappa och en mamma som ger honom all sin kärlek. Han har mor och far föräldrar som älskar honom och en gammelmormor och gammelmorfar som redan tycker massor om honom trotts att dem bara träffats en gång. 

 

Vad är bra ekonomi och prylar gämfört med det här?? Det förenklar, men betyder ingenting! 

kärlek