Idag känns det som Tino varit missnöjd och gapt i 5 månader. Som om han inte ville födas och vara med oss. Det tjuter i öronen av allt skrik och nacken är stel av allt vaggande. Skamliga tankar kommer.. om att ångra alltihop och bara var Debbie och inte mamma. Men trotts allt är han meningen med mitt liv. Även om han skriker så att det tjuter i öronen i flera timmar efter. 

Vi är så trötta så att vi inte ens orkar titta på varandra. Vi blir arga och tålamodet tar slut fort för att det aldrig hinner laddas på. Sedan i måndags har Tino varit bökig, ätit dåligt och sovit än mindre. Igår fick han feber som hållit i sig tilll idag och ikväll har han skrikit oss döva, sig själv hes. En blandning av tandsprickning och magont gissar jag på.. för gissa är just vad man får göra med en bebis. 

Behöver egentid, vuxen tid, träning, andrum, sömn. Önskar att jag var en av dem som hade föräldrar, släktingar, syskon som kunde komma och avlasta. Ta en natt så jag fick sova. Ta en eftermiddag så jag fick träna- Ta en förmiddag så jag fick städa. Ta en kväll så vi fick gå på bio. För nu är jag trött ända in i själen. 

Ber sinnesro bönen tyst i huvudet när han skriker. Det hjälper både mot min känsla av hjälplöshet, att inte kunna hjälpa mitt hjärta som har ont. Och mot frustrationen över att det faktiskt är väldigt påfrestande med ett gallskrikande barn som spänner sig och vrider sig i famnen. 

Jag vet att det går över, att det blir bättre och att dem bra stunderna får en att glömma allt jobbigt. Att hans leende och skratt får hela jorden att sluta snurra. I morgon är en ny dag och jag hoppas han mår bättre tilldess. 

God Natt!