Tiden springer som vanligt iväg och kameran ligger och dammar på hyllan. Tino skrattar, M strosar rastlöst omkring hemma och jag är bara jag, lite förvirrad över att ha M hemma med mig och liten. Igår var jag på mitt första gymbesök sedan min lilla grabb föddes och det kändes riktigt bra. Kroppen är svag men ska nog orka mer med tiden. Tino var hemma med Pappa under tiden och det gick riktigt bra, han verkade inte ens ha märkt att jag var borta en timma. 

 

Idag har vi farit runt i Ingelsta köpcentrum. Handlat dem sista klapparna och blivit tömda på energi av alla hektiska människor. Men jag måste säga att det är väldigt mysigt att vara mamma i dem stunderna, att strosa omkring med en bebis på magen och att möta andra mödrar vid skötbord och i amningsrum. Människor ler mot oss där vi går, är trevliga, gamla som unga. Och man får byta några vänliga och förstående ord med andra mammor i alla åldrar. Jag älskar att se M gå och bära omkring på vår son. Stolt och trygg med en dreglande glad bebis som allas blickar dras emot. Livet har fått en annan vinkel och allting handlar inte längre om mig. Och det känns bra, för det handlar om oss! 

 

I brevlådan trillar det ned julkort till familjen och små julklappar till Tino. Det är en helt fantastisk känsla, det går inte att beskriva med ord. Jag ler var gång jag ser ner på mina händer och får syn på min glänsande ring. Och även om mitt och vårt liv så klart är tufft i bland så är det långt ifrån så tufft och jobbigt som det en gång var. 

 

Nu ikväll står TV:n och bullrar ut en gammal action film, Tino sover i sin säng och M är och skjutsar hem Tinos gudfar. Och jag tar mig lite egentid framför datorn. Andas ut och skriver från hjärtat. Längtar efter att krypa ned i sängen med mina pojkar. 

 

God natt!