Idag känns det som Tino varit missnöjd och gapt i 5 månader. Som om han inte ville födas och vara med oss. Det tjuter i öronen av allt skrik och nacken är stel av allt vaggande. Skamliga tankar kommer.. om att ångra alltihop och bara var Debbie och inte mamma. Men trotts allt är han meningen med mitt liv. Även om han skriker så att det tjuter i öronen i flera timmar efter. 

Vi är så trötta så att vi inte ens orkar titta på varandra. Vi blir arga och tålamodet tar slut fort för att det aldrig hinner laddas på. Sedan i måndags har Tino varit bökig, ätit dåligt och sovit än mindre. Igår fick han feber som hållit i sig tilll idag och ikväll har han skrikit oss döva, sig själv hes. En blandning av tandsprickning och magont gissar jag på.. för gissa är just vad man får göra med en bebis. 

Behöver egentid, vuxen tid, träning, andrum, sömn. Önskar att jag var en av dem som hade föräldrar, släktingar, syskon som kunde komma och avlasta. Ta en natt så jag fick sova. Ta en eftermiddag så jag fick träna- Ta en förmiddag så jag fick städa. Ta en kväll så vi fick gå på bio. För nu är jag trött ända in i själen. 

Ber sinnesro bönen tyst i huvudet när han skriker. Det hjälper både mot min känsla av hjälplöshet, att inte kunna hjälpa mitt hjärta som har ont. Och mot frustrationen över att det faktiskt är väldigt påfrestande med ett gallskrikande barn som spänner sig och vrider sig i famnen. 

Jag vet att det går över, att det blir bättre och att dem bra stunderna får en att glömma allt jobbigt. Att hans leende och skratt får hela jorden att sluta snurra. I morgon är en ny dag och jag hoppas han mår bättre tilldess. 

God Natt!

 

Hösten har varit omtumlande och helt fantastisk. Jag har lärt mig så otoligt mycket om livet, om det som varit och om det som är nu. Jag har fått följa min son från hans första andetag till att han nu sitter själv på golvet. Och det är så uppslukande och fantastiskt att inte mycket annat har rymts i mitt huvud. Jag har blivit mamma och jag har förlovat mig. Jag har förlorat och funnit vänner, blivit del av en annan verklighet, blivit vuxen. Det finns inga bilder i mitt galleri som kan beskriva den resan. 

 

Tino har firat sin första jul och sitt första nyår och det var väldigt mysigt. Nu har ett nytt år börjat. Ett år som kommer vara fullt av liv och framgång för oss. Säkert också många feltramp och snedsteg med men det kan inte annat än bli bra. 

 

God fortsättning önskar en trött men lycklig mamma!

Tiden springer som vanligt iväg och kameran ligger och dammar på hyllan. Tino skrattar, M strosar rastlöst omkring hemma och jag är bara jag, lite förvirrad över att ha M hemma med mig och liten. Igår var jag på mitt första gymbesök sedan min lilla grabb föddes och det kändes riktigt bra. Kroppen är svag men ska nog orka mer med tiden. Tino var hemma med Pappa under tiden och det gick riktigt bra, han verkade inte ens ha märkt att jag var borta en timma. 

 

Idag har vi farit runt i Ingelsta köpcentrum. Handlat dem sista klapparna och blivit tömda på energi av alla hektiska människor. Men jag måste säga att det är väldigt mysigt att vara mamma i dem stunderna, att strosa omkring med en bebis på magen och att möta andra mödrar vid skötbord och i amningsrum. Människor ler mot oss där vi går, är trevliga, gamla som unga. Och man får byta några vänliga och förstående ord med andra mammor i alla åldrar. Jag älskar att se M gå och bära omkring på vår son. Stolt och trygg med en dreglande glad bebis som allas blickar dras emot. Livet har fått en annan vinkel och allting handlar inte längre om mig. Och det känns bra, för det handlar om oss! 

 

I brevlådan trillar det ned julkort till familjen och små julklappar till Tino. Det är en helt fantastisk känsla, det går inte att beskriva med ord. Jag ler var gång jag ser ner på mina händer och får syn på min glänsande ring. Och även om mitt och vårt liv så klart är tufft i bland så är det långt ifrån så tufft och jobbigt som det en gång var. 

 

Nu ikväll står TV:n och bullrar ut en gammal action film, Tino sover i sin säng och M är och skjutsar hem Tinos gudfar. Och jag tar mig lite egentid framför datorn. Andas ut och skriver från hjärtat. Längtar efter att krypa ned i sängen med mina pojkar. 

 

God natt!

 

 

 

 

Tiden flyger förbi och på några dagar sjönk temperaturen 24 grader och den regniga hösten förvandlades till ett fantastiskt vinterland. Det är redan mitten av december och andra advent har passerat oss. Tino blir snart 4 månader och jag kan inte förstå vart tiden tar vägen. Min lilla pojke!

 

Dagarna flyger förbi oss och vi hinner precis med att göra det vi ska innan klockan blir läggdags och det är dags att krypa ner under täcket. Men jag är lycklig och jag trivs med livet. Älskar min familj och litar på att det ordnar sig till det bästa för oss. På onsdag händer något stort! Och jag längtar som ett barn på julafton. 

Och över en natt så kom vintern med dess isande minusgrader. Utanför fönstret ligger ett gnistrande snötäcke och solen lyser svagt igenom en disig himmel. Några små röda lyktor har jag ställt fram för julkänslans skull men mer än så blir det nog inte. 

 

I helgen har jag fått fylla min energidepå med positiv energi. Bilen står i garaget, min bebis är glad och vi har fått träffa Anna, Mano och Santos, svärföräldrarna och underbara Emelie och Märta. Lägenheten är städad, kylen och frysen fylld till bredden och idag är jag en glad mamma fylld med ork. Lusten att gå ut har väll dock tyvärr fallit bort lite eftersom Tino nu för tiden vagnvägrar och gallskriker så fort man tänker tanken promenad. Jag borde ge mig iväg till Sensus, unga föräldrar och barn, på mamma barn träning. Jag borde också stanna till i centrum och posta ett paket. Men struntar jag i det så är det inte hela världen. En hemma dag med bebis dreggel och sängmys framför vår nya TV i sovrummet är inte helt fel det heller. 

 

Tyvärr glömde jag kameran hemma i helgen, så jag har inga gnistrande vinterbilder att visa upp. Men så fort jag tar mig utanför dörren och Tino sover i vagnen så ska jag passa på att fotografera. Istället bjuder jag på en underbar liten bebis fot, bara några dagar gammal. 

 

Jag älskar min familj! Ni är det bästa som hänt mig! 

 

 

Idag har min gosse varit glad, sovit mycket och bara varit gnällig framåt kvällskvisten.  Nu sover han gott i sin säng och hans mamma är glad. Jag ser fram emot de kommande veckorna. Längtar till helgen då min mamma och syster eventuellt kommer. Längtar ännu mer till den 30 november för då ska vi hämta vår bil och träffa kära vänner i Stockholm.

December kommer bli händelserik och det känns bra. Bilen!! Ja den kommer göra vårt liv så mycket enklare, storhandling, besök, fritid, resor, frihet. Jag är så glad för den, för att M har fått sitt efterlängtade körkort och för att vi äntligen blir lite friare.

Så även om December är årets mörkaste månad så känns den ljus och full av förväntan. Full av positiva händelser och full av fina möten, bebis gos, familjeliv.