Den 16:e Januari för två år sedan hände det något. Något hemskt som ingen någonsin ska behöva vara med om, något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Runt klockan 17 på dagen den 16 januari 2011 var jag övertygad om att jag skulle dö, jag bad till gud om att få leva med munnen, näsan och halsen fylld av iskallt vatten, och i den stunden dog också en del av mig. En del av mig som jag aldrig mer kommer att få tillbaka.

 

Några veckor senare tog jag dessa själv porträtt. Stod i dagar vid fönstret och vågade inte gå ut, ville inte gå ut. Allt var skamligt, allt var kallt, skarpt och hårt. Jag gömde mig bakom gardinerna, i mörkret. 

 

Idag är det annorlunda. Då trodde jag att jag hade förlorat allt. Och på sätt och vis gjorde jag det också, ett år följde av ångest, rotlöshet, förvirring och kamp. Jag men också av kärlek, nya tag och utan att jag viste det också en graviditet. 

 

Idag har jag allt, kanske tack vare det som hände. Och jag kan inte varit lyckligare! Men varje gång den 16:e Januari visas på första sidan i allmenackan kommer jag vara extra tacksam för livet, men jag kommer också alltid minnas det som föralltid dog. 

Idag känns det som Tino varit missnöjd och gapt i 5 månader. Som om han inte ville födas och vara med oss. Det tjuter i öronen av allt skrik och nacken är stel av allt vaggande. Skamliga tankar kommer.. om att ångra alltihop och bara var Debbie och inte mamma. Men trotts allt är han meningen med mitt liv. Även om han skriker så att det tjuter i öronen i flera timmar efter. 

Vi är så trötta så att vi inte ens orkar titta på varandra. Vi blir arga och tålamodet tar slut fort för att det aldrig hinner laddas på. Sedan i måndags har Tino varit bökig, ätit dåligt och sovit än mindre. Igår fick han feber som hållit i sig tilll idag och ikväll har han skrikit oss döva, sig själv hes. En blandning av tandsprickning och magont gissar jag på.. för gissa är just vad man får göra med en bebis. 

Behöver egentid, vuxen tid, träning, andrum, sömn. Önskar att jag var en av dem som hade föräldrar, släktingar, syskon som kunde komma och avlasta. Ta en natt så jag fick sova. Ta en eftermiddag så jag fick träna- Ta en förmiddag så jag fick städa. Ta en kväll så vi fick gå på bio. För nu är jag trött ända in i själen. 

Ber sinnesro bönen tyst i huvudet när han skriker. Det hjälper både mot min känsla av hjälplöshet, att inte kunna hjälpa mitt hjärta som har ont. Och mot frustrationen över att det faktiskt är väldigt påfrestande med ett gallskrikande barn som spänner sig och vrider sig i famnen. 

Jag vet att det går över, att det blir bättre och att dem bra stunderna får en att glömma allt jobbigt. Att hans leende och skratt får hela jorden att sluta snurra. I morgon är en ny dag och jag hoppas han mår bättre tilldess. 

God Natt!

 

Hösten har varit omtumlande och helt fantastisk. Jag har lärt mig så otoligt mycket om livet, om det som varit och om det som är nu. Jag har fått följa min son från hans första andetag till att han nu sitter själv på golvet. Och det är så uppslukande och fantastiskt att inte mycket annat har rymts i mitt huvud. Jag har blivit mamma och jag har förlovat mig. Jag har förlorat och funnit vänner, blivit del av en annan verklighet, blivit vuxen. Det finns inga bilder i mitt galleri som kan beskriva den resan. 

 

Tino har firat sin första jul och sitt första nyår och det var väldigt mysigt. Nu har ett nytt år börjat. Ett år som kommer vara fullt av liv och framgång för oss. Säkert också många feltramp och snedsteg med men det kan inte annat än bli bra. 

 

God fortsättning önskar en trött men lycklig mamma!