Det tar emot att skriva om ledsamhet och besvikelse. Det känns som att blotta min strupe, visa mig svag. Men alla är vi ju ledsna ibland, vi alla blir besvikna och vi alla grämer oss över livets orättvisor. Så jag väljer ändå att utrycka mig i ord som är ledsamma.. Huvudsaken är väll att man inte fastnar där? Sittandes på varsin gren, i ett kalt träd som två sura kråkor(kajor?).