Den 16:e Januari för två år sedan hände det något. Något hemskt som ingen någonsin ska behöva vara med om, något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Runt klockan 17 på dagen den 16 januari 2011 var jag övertygad om att jag skulle dö, jag bad till gud om att få leva med munnen, näsan och halsen fylld av iskallt vatten, och i den stunden dog också en del av mig. En del av mig som jag aldrig mer kommer att få tillbaka.

 

Några veckor senare tog jag dessa själv porträtt. Stod i dagar vid fönstret och vågade inte gå ut, ville inte gå ut. Allt var skamligt, allt var kallt, skarpt och hårt. Jag gömde mig bakom gardinerna, i mörkret. 

 

Idag är det annorlunda. Då trodde jag att jag hade förlorat allt. Och på sätt och vis gjorde jag det också, ett år följde av ångest, rotlöshet, förvirring och kamp. Jag men också av kärlek, nya tag och utan att jag viste det också en graviditet. 

 

Idag har jag allt, kanske tack vare det som hände. Och jag kan inte varit lyckligare! Men varje gång den 16:e Januari visas på första sidan i allmenackan kommer jag vara extra tacksam för livet, men jag kommer också alltid minnas det som föralltid dog.